Australien 6/2

Vi vaknade till ljudet från våra vänner som hade börjat packa ihop sina saker. Alla de som vi nu bott med i två nätter skulle checka ut innan kl 10. Lyckligtvis skulle deras buss till Arlie Beach gå sent på kvällen så vi hade hela dagen på oss att umgås.
Medan de andra packade började jag tvätta all vår smutstvätt i handfatet och Simon fick agera springpojke och springa ut och hänga upp ett plagg så fort det blev klart. Mycket bra team work kom vi fram till!
Efter att alla våra rumskamrater checkat ut gick vi alla till poolen där vi lekte lite lekar i vattnet. Vi kom även fram till att vi alla skulle träffas igen i Arlie Beach den dagen då jag och Simon anländer. Med detta att se fram emot var det inte så jobbigt att säga hej då. :)

Vårt rum hade stått tomt hela dagen så framåt kvällen började jag och Simon få förhoppningar om att vi kanske skulle få hela det stora rummet för oss själva under kommande natt. Men icke sa nicke, kl 9.30pm klampar 3 killar in i rummet. Jag som då kände mig pratsugen sätter mig genast upp  och välkomnar våra nya gäster och frågar.
"Where are you from?"
"Sweden" Svarar killarna i kör.
"Oh, really?" svarar jag och funderar på att säga att jag var från tyskland.
"And you?"   frågar en av killarna. Allihopa såg mycket nyfikna ut.
"Vi är också från Sverige." svarar jag glatt eftersom jag insett att det inte var någon idé att påstå att jag var från Tyskland då min tyska inte är någe vidare.
Och så besvikna som de såg ut har jag inte sett någon vara på mycket länge. De såg nästan ut som de hade fått reda på en dålig nyhet.
"Jaha, fler svenskar..." säger en av killarna.
"Har ni träffat många?" frågar jag.
"Ja, i Byron Bay var det nästan bara svenskar" Fick jag till svar.
Jag kom då ihåg vad Andrea sagt om alla svenska killar som ständigt var fulla i Byron Bay och häver ur mig med glimten i ögat.
"Jaha så ni är några av de där svenska fulla grabbarna som hänger i där. Jag har hört en del om er."
De tittar förvånat på mig och jag inser att det inte är så snällt av mig att dra alla över en kant. Men  de börjar skratta och säger "Aa, det är vi de". Tack och lov att dessa killar var de omtalade för annars hade jag känt mig riktigt dum. Jag tittar då på Simon som småskratta och skakade på huvudet åt sin framfusiga flickvän.

På kvällen lyckades Simon gå in på FB via mobilen och vi  fick då se denna text som en av våra tidigare rumskamrater lagt upp. Det värmde att hon tyckte om oss och att vi nu lärt ut lite om Sverige. Vi försökte att inte låta skrytsamma men efter att ha läst detta tror jag att vi misslyckades totalt med det.

Kendra Avery

den 6 februari i närheten av Torquay, Queensland via mobil

Thank you, Sweden. Thank you for Ikea. Thank you for Saab and Volvo. Thank you for Abba, Swedish House Mafia and Hammerfall. Thank you for Linda and Simon, 2 of the friendliest people I have met in my life. Thank you for the very attractive, polite men you have blessed us with. You aren't a big country but I think you have brought a lot to the world. Keep up the good work and I look forward to seeing what you come up with next. P.S. what's the deal with pickled herring

Australien 5/2

Denna dag började med ett tappert försök från Simons sida till att blogga. Med tanke på att internet på Flashpackers i Hervey Bay var gratis och att vi inte hade några planer för dagen tyckte vi att vi kunde ge bloggen en uppdatering. Men nej... såklart fungerade inte internet på min dator så ingen uppdatering blev gjord.

Eftersom Hervey Bay är ett mycket litet ställe där det inte finns mycket att göra, särskilt inte efter stormen som svept förbi, bestämde oss efter vårt misslyckade försök till att blogga att boka vår Fraser Island-tur. Till detta behövdes tack och lov inte internet utan endast den trevliga personalen i receptionen som snabbt och enkelt bokade vår tur med företaget ”Cooldingo”. Företagets namn lät inte jätte professionellt direkt men de övertygade oss om att det var en fantastisk tur. De hjälpte oss även med att boka vår ”Whitsundays” segling som vi fick till ett rabatterat pris.
Så framför oss hade vi nu en tredagars tur på Fraser och en fyra dagars segeltur i ”The Whit Sundays” helt underbart!

 Vi gick efter detta mycket nöjda och aningen fattigare tillbaka till vårt rum där de flesta av rumskamraterna satt och pratade.På de hostel som vi tidigare varit på är det ovanligt att folk sitter på rummet men som jag sa, Hervey Bay har inte mycket att erbjuda. Vi deltog i samtalet och bestämde oss alla för att senare gå ut och äta middag tillsammans efter att jag, Simon och Andrea en av de tyska tjejerna åkt och handlat.

När vi, en halvtimme senare, stod i receptionen och väntade på shuttlebusen började receptionisten plöttsligt fråga mig och Simon en massa frågor om vår segling tur. Tydligen behövde hon veta information som vad vi åt och inte åt, och om vi dykt tidigare m.m. Medan hon frågade alla dessa frågor kom bussen och en hel del människor hoppade på och jag började bli riktigt stressad. Jag frågade receptionisten om det fanns möjlighet att fortsätta samtalet när vi kom tillbaka men det gick tydligen inte eftersom bokningen då skulle komma fram senare och att det då fanns större chans att vi inte skulle få plats på båten. Chaffören Bill ,som även var ägare av hostelet, klev ut från bussen och frågade om några mer skulle åka med.

Jag svarade då att jag och Simon ville åka med så snart vi var klara. Dock fanns det bara en plats kvar på bussen.Då  ingen av oss kunde åka utan den andra och receptionisten ständigt frågade frågor var vi tvungna att tacka nej till den sista bussen som jag till affären.
 
Eftersom våra matplaner förgick åt skogen blev jag lite smått orolig då mitt blodsocker har en tendens att börja spöka om jag inte äter ordentligt.
Så jag tog en promenad för att få bort lite av oron och när jag kom tillbaka, gått igenom receptionen, och var på väg tillbaka mot rummet såg jag hur ägaren, som nu kommit tillbaka, närmade sig och tog tag om min axel.

”You have a very worried lock on your face, what´s the matter?” Frågar han mycket snällt.
Jag som inte ville slösa på hans tid med mitt lilla bekymmer svarade.

”I´m fine thank you” och försökte fira av ett av mina bästa fejk-leenden och började vända mig om för att fortsätta gå.
”No,no,no not so fast come here, take a seat!” Han pekar med handen på en stol mitt emot den som han just slagit sig ner på.
"Tell me, what´s wrog" sa han återigen mycket snällt och med ett varmt leende på läpparna.
Jag  blev så överväldigad av han vänlighet som tillsammans med min oroliga känsla och trötthet bidrog till gråt. Där satt jag framför en man som jag knapp pratat med innan och grät samtidigt som jag berättade allt som för tillfället kändes jobbigt.

När jag var klar tittade han på mig och sa ”I can drive you there right now if you´d like. And hey, beeing home sick is absoulutely normal.” Han ställde sig upp medan han sa det sista och drog upp mig från stolen jag satt på och gav mig en lång kram. Jag som inte har någon pappa kände i den stunden hur han intog den rollen för en stund.

Vi fortsatte prata en lång stund innan jag sprang och hämtade Simon. 
Han var som en extra pappa till alla som bodde på hostlet, vilken vardags hjälte! 


När vi kom tillbaka från affären kändes allt bättre och vi gjorde oss redo för att gå ut och äta med våra nya vänner.

 Det blev en lång och mycket trevlig middag på en irländsk pubb i närheten av hostelet med mycket snack och skratt särskilt om melodifestivalen eftersom Kendra, den amerikanska tjejen, inte hade någon aning om var det var. Simon och jag skröt även lite försiktigt om IKEA, ABBA, Volvo, SAAB och Swedish House Mafia.
 När vi kom tillbaka fortsatte pratet dock somnade jag snabbt med alla kläder på.

En riktigt bra dag blev det till slut i alla fall ;)

Australien 4/2

Då var det dags att bege sig från Noosa och vidare till Hervey Bay.

Vi sov nästan hela bussresan då solbrännan bidragit till en dålig natts sömn. Resan tog cirka 5 timmar med ett stopp på vägen där Linda plockade på sig massor med peppar och salt till framtida matlagning. Väl framme i Hervey Bay fick vi vänta i 50 minuter på vår minibuss som skulle ta oss till vårt hostel. De hade missat att vi var ett gäng som skulle komma, så efter ett telefonsamtal kom de ganska snabbt.

Flashpackers i Hervey Bay slog oss som inte lika fräscht och lite sämre än det boende vi haft i Noosa. Ungefär då började Lindas ork tryta just som vi kom fram till vår 8-bäddars sovsal. Problemet var inte själva sovsalen utan det faktum att rummet saknade AC. Dessutom är det långt att gå till Coles, den lokala mataffären. Inga bra förutsättningar för en rofylld eftermiddag. Dessutom hade jag börjat bli riktigt sjuk från att bara vara förkyld efter att vi åkt från Noosa. Olyckan började le mot oss igen, men lyckligtvis kände Lindas mamma Monika på sig detta och ringde från Sverige just som vi var på väg till Coles för att handla. Detta samtal gav Linda lite nya krafter och efter att vi handlat och träffat våra trevliga rumskamrater så var allting ganska bra igen. Förutom min förkylning som under kvällen övergick till feber.

Vi hade i alla fall en trevlig kväll med tacos till middag och vi lärde känna alla på rummet väldigt bra. Det var 2 tyskor, 2 schweizare, 1 italienska, 1 amerikanska och vi. Efter att ha legat och småpratat i några timmar och Linda gjort några modiga försök till att prata den lilla tyska hon lärt sig under sin skoltid så somnade vi in.

En katt kom fram och sa hejdå då vi lämnade hostelet i Noosa, till Lindas stora glädje.

Vid stoppet som vi gjorde på vägen till Hervey Bay så hade den stora kängurun förlorat sitt huvud i stormen som som pågått de senaste veckorna.

Vårt rum i Hervey Bay :)

Ingen AC i ett rum med 8 pers bidrar till att det blir fruktansvärt varmt. Men som tur var fanns det en fläkt även om den inte gjorde någon större nytta.

Köket. Riktigt nice!

Australien 3/2

Vi vaknade till vår tyska rumskamrats larm vid 7:00 följt av ett ”-OH SHIT SORRY”. Med tysk brytning. Trevligt att vakna till. Vi gick efter detta ner till köket där en frukost var serverad. Den var en ganska simpel frukost, lik den vi hade i Sydney. Vi åt några rostade bröd med sylt och flingor med mjölk som vi trodde vi skulle få slippa. Men nej, det verkar vara vad dom flesta äter till frukost här nere.

Vi gjorde ett nytt försök med att gå till Coles och denna gång gick det vägen! Vi köpte med oss Ceasar-sallad att äta på stranden, lite torkad frukt och pasta, tonfisk och tomatsås till middag. Vi tog oss sedan tillbaka till hostelet för att packa väskan, hyra surfbräda och ta oss ner till stranden där vi åt vår medhavda matsäck och badade. Jag gjorde flertalet försök till att ta mig upp på surfingbrädan, men jag insåg ganska snart att detta inte var någon nybörjarvänlig sport. Linda satt redo med kameran men fick aldrig chansen att ta någon snygg surfer-bild då jag aldrig riktigt var nära på att komma upp och stå på den. Dock fick jag blodad tand och gav mig inte och försökte att antal tillfällen under dagen. Och just innan vi skulle hem så lyckades jag faktiskt komma upp! Jag stod och surfade på en våg i vad som kanske var 5 sekunder, men jag surfade. Lyckligtvis såg Linda det hela, dock utan att ha kameran redo eftersom hon sedan länge gett upp hoppet om min surfingkarriär.

Så efter många timmars sol och bad begav vi oss tillbaka till det ställe där vårt hostels lilla buss skulle komma och plocka upp oss. Vi kom tillbaka med mycket sand och en rejäl solbränna på de ställen där vi slarvat med solskyddsfaktor…

Kvällen spenderades på hostelet där vi lagade middag och pratade mycket med andra backpackers. Pastan med tonfisk och tomatsås blev mycket god och vi kände oss nöjda med dagen, trots den hemska solbrännan.

2cool4u

Entrén

Baywatch

Burned!

Middag :)

Australien 2/2

Lördagen började med en frukost på balkongen och sedan var det bara att packa ihop allt och bege sig mot centralstationen igen. Sorgligt var det… När vi kom till Greyhound-centralen så satte vi oss och väntade. Och vi väntade… Och väntade… Till slut började det kännas som något var fel. Så Linda gick fram till disken och frågade vart vår buss var. Det var i denna stund som vi fick reda på att vi var i en annan tidszon och att det fortfarande var 1 timme kvar tills vår buss skulle komma till stationen. Vi hade alltså levt i Brisbane nästan ett dygn och jäktat oss ovetandes om att vi hela tiden haft en hel timme till godo. ­Vi hade, om vi vetat, till och med hunnit med ett dopp i hotellets pool.

Vi kom till slut iväg med vår buss som skulle ta oss till den lilla kuststaden Noosa, känt för sina stränder och schyssta surfvågor. Resan tog bara 2 h och 30 min och när vi kom fram fick vi skjuts till vårt hostel. Flashpackers, som hostelet hette, var fint och ganska litet. Det var ganska mycket folk i rörelse och personalen var trevlig. Något som slagit oss tidigare och som blev ännu mer tydligt väl framme i Noosa är hur mycket svenskar som reser runt i Australien. Det är nästan så man pratar mer svenska än engelska. I rummet, som vi delade med två andra, bodde det dock inga andra svenskar utan en tjej från Tyskland och en kille från England. De var trevliga och rummet i sig var inte så tokigt!

Vistelsen på rummet blev inte särskilt långvarig dock då både jag och Linda längtade efter att äntligen få bada! Vi fick skjuts ner till stranden där vi först åt en ganska dyr lunch och sedan begav vi oss ut i vågorna. Vattnet var varmt och solen sken. ÄNTLIGEN! Linda som först hade tänkt skona håret från det salta vattnet blev snart varse om att havet hade andra planer, en stor våg kom in och sköljde henne långt tillbaka mot stranden. Ena sekunden stod hon bredvid mig och i andra var hon fem meter bort i sanden och spottade saltvatten. Ibland är det bra att vara lite längre så jag fick mig ett gott skratt och fortsatte kasta mig ut bland vågorna.

Efter att vi badat och solat i några timmar begav vi oss tillbaka till hostelet där det blev en ganska lugn kväll. Vi tog en promenad lite senare ner mot centrum  för att handla men det visade sig att Coles var stängt. Just our luck! Så det fick bli en Subway-middag och en fin kvällspromenad istället. Hemvägen gick väldigt fort då Linda var övertygad om att en stor ödla eller något annat äckligt skulle anfalla från den mörka skogen. Fladdermössen som susade omkring runt oss bidrog lite till den rädslan bör väl sägas.

Efter detta somnade vi gott, lyckligtvis hade vi AC på rummet så det blev inte allt för varmt i alla fall…

Glada frukostägg

Frukost på balkongen

Framme i Noosa!