Australien 5/2

Denna dag började med ett tappert försök från Simons sida till att blogga. Med tanke på att internet på Flashpackers i Hervey Bay var gratis och att vi inte hade några planer för dagen tyckte vi att vi kunde ge bloggen en uppdatering. Men nej... såklart fungerade inte internet på min dator så ingen uppdatering blev gjord.

Eftersom Hervey Bay är ett mycket litet ställe där det inte finns mycket att göra, särskilt inte efter stormen som svept förbi, bestämde oss efter vårt misslyckade försök till att blogga att boka vår Fraser Island-tur. Till detta behövdes tack och lov inte internet utan endast den trevliga personalen i receptionen som snabbt och enkelt bokade vår tur med företaget ”Cooldingo”. Företagets namn lät inte jätte professionellt direkt men de övertygade oss om att det var en fantastisk tur. De hjälpte oss även med att boka vår ”Whitsundays” segling som vi fick till ett rabatterat pris.
Så framför oss hade vi nu en tredagars tur på Fraser och en fyra dagars segeltur i ”The Whit Sundays” helt underbart!

 Vi gick efter detta mycket nöjda och aningen fattigare tillbaka till vårt rum där de flesta av rumskamraterna satt och pratade.På de hostel som vi tidigare varit på är det ovanligt att folk sitter på rummet men som jag sa, Hervey Bay har inte mycket att erbjuda. Vi deltog i samtalet och bestämde oss alla för att senare gå ut och äta middag tillsammans efter att jag, Simon och Andrea en av de tyska tjejerna åkt och handlat.

När vi, en halvtimme senare, stod i receptionen och väntade på shuttlebusen började receptionisten plöttsligt fråga mig och Simon en massa frågor om vår segling tur. Tydligen behövde hon veta information som vad vi åt och inte åt, och om vi dykt tidigare m.m. Medan hon frågade alla dessa frågor kom bussen och en hel del människor hoppade på och jag började bli riktigt stressad. Jag frågade receptionisten om det fanns möjlighet att fortsätta samtalet när vi kom tillbaka men det gick tydligen inte eftersom bokningen då skulle komma fram senare och att det då fanns större chans att vi inte skulle få plats på båten. Chaffören Bill ,som även var ägare av hostelet, klev ut från bussen och frågade om några mer skulle åka med.

Jag svarade då att jag och Simon ville åka med så snart vi var klara. Dock fanns det bara en plats kvar på bussen.Då  ingen av oss kunde åka utan den andra och receptionisten ständigt frågade frågor var vi tvungna att tacka nej till den sista bussen som jag till affären.
 
Eftersom våra matplaner förgick åt skogen blev jag lite smått orolig då mitt blodsocker har en tendens att börja spöka om jag inte äter ordentligt.
Så jag tog en promenad för att få bort lite av oron och när jag kom tillbaka, gått igenom receptionen, och var på väg tillbaka mot rummet såg jag hur ägaren, som nu kommit tillbaka, närmade sig och tog tag om min axel.

”You have a very worried lock on your face, what´s the matter?” Frågar han mycket snällt.
Jag som inte ville slösa på hans tid med mitt lilla bekymmer svarade.

”I´m fine thank you” och försökte fira av ett av mina bästa fejk-leenden och började vända mig om för att fortsätta gå.
”No,no,no not so fast come here, take a seat!” Han pekar med handen på en stol mitt emot den som han just slagit sig ner på.
"Tell me, what´s wrog" sa han återigen mycket snällt och med ett varmt leende på läpparna.
Jag  blev så överväldigad av han vänlighet som tillsammans med min oroliga känsla och trötthet bidrog till gråt. Där satt jag framför en man som jag knapp pratat med innan och grät samtidigt som jag berättade allt som för tillfället kändes jobbigt.

När jag var klar tittade han på mig och sa ”I can drive you there right now if you´d like. And hey, beeing home sick is absoulutely normal.” Han ställde sig upp medan han sa det sista och drog upp mig från stolen jag satt på och gav mig en lång kram. Jag som inte har någon pappa kände i den stunden hur han intog den rollen för en stund.

Vi fortsatte prata en lång stund innan jag sprang och hämtade Simon. 
Han var som en extra pappa till alla som bodde på hostlet, vilken vardags hjälte! 


När vi kom tillbaka från affären kändes allt bättre och vi gjorde oss redo för att gå ut och äta med våra nya vänner.

 Det blev en lång och mycket trevlig middag på en irländsk pubb i närheten av hostelet med mycket snack och skratt särskilt om melodifestivalen eftersom Kendra, den amerikanska tjejen, inte hade någon aning om var det var. Simon och jag skröt även lite försiktigt om IKEA, ABBA, Volvo, SAAB och Swedish House Mafia.
 När vi kom tillbaka fortsatte pratet dock somnade jag snabbt med alla kläder på.

En riktigt bra dag blev det till slut i alla fall ;)